Nu borde jag fråga konsumenter och klädköpare i Uppsala eller Stockholm om de vet varifrån deras kläder kommer och om de känner till det stora huset som kollapsade i Bangladesh. Byggnaden som störtade samman den 24 april varvid mer än 400 människor omkom hette Rana Plaza och innehöll fem stycken klädfabriker. Bangladesh är en av världens största klädproducenter och tillhandahåller billiga kläder för en stor del av de västerländska företagen och i Sverige är det t.ex. H & M och IKEA. Dessa företag tjänar grovt på det utbredda låglönearbetet.
Sämst betalda
Jag vill ställa en fråga till dem som handlar kläder på varuhus i Europa och Amerika: varför köper ni kläder tillverkade i Bangladesh? Tydligen tycker ni om att köpa billiga kläder av god kvalitet. Vet ni vem som har gjort dem? Hur arbetarna behandlas av fabriksägarna? Vet ni om de behandlas som arbetare eller som slavar? Jag antar att ni inte känner till det. Men jag tror att ni uppmärksammat tragedin med huset som kollapsade, varvid mer än 400 personer dödades och fler än 3.000 skadades och de flesta blir troligen handikappade för resten av livet.
Den 24 april blev textilarbetarna tillsagda att strunta i sprickorna i väggarna på Rana Plaza och att fortsätta att arbeta som vanligt. Fem månader tidigare ödelades en klädfabrik tillhörig den bangladeshiska firman Tazreen Fashions i en brand varvid 111 personer omkom. Under de senaste 20 åren har nästan 2.000 textilslavar omkommit i olyckor som inträffat i klädfabriker. Inga säkerhetsåtgärder har vidtagits. Bangladeshiska arbetare som syr kläder för västerländska konsumenter är bland de sämst betalda industriarbetarna i hela världen. Utländska köpare ställer ibland vissa villkor, men de gör inte effektiva kontroller, eftersom de är nöjda med att kunna köpa in billigt för sina västerländska varuhus.
Textilindustrin är viktig för landet, den står för 17 procent av BNP och mer än 70 procent av exporten – huvudsakligen till Europa och USA. Jag skulle vilja påstå att det är slavhandel. Regeringen har inte gjort någonting eller vidtagit några åtgärder mot dem som utnyttjar arbetarna i fabrikerna. Detta eftersom merparten av ledamöterna i parlamentet direkt eller indirekt har anknytning till klädindustrin och på så sätt även till slavhandeln. Här vill jag dela med mig av en berättelse. Jag kände en person som handlade med textilier, tidigare hade han en hög ställning på ett universitet. När han började i klädesbranschen blev han rik över en natt. Han hade råd att hålla sig med 32 anställda för sitt hushåll för att betjäna sig och sin fru. Av detta exempel kan man förstår vilken på lyxnivå de lever.
Å andra sidan får en textilarbetare mindre än två svenska kronor. Detta enda faktum kan tydliggöra hur deras standard är och hur de behandlas av fabriksägarna. Nu vill jag tala om hur arbetarna behandlas: Mindre än 1 procent av vinsten avsätts för arbetarnas behov. Merparten är kvinnor och de får inte ledigt vid graviditet. Ägarna låter dem inte dricka vatten på arbetet om de går till toaletten ofta. Många fabriker har begränsad rörlighet. Byggnaderna har smala trånga trappor, arbetarna får inte använda hissarna på arbetsplatsen. Det finns ingen matsal för dem och inget kök. Det finns inga arbetarbostäder. De anställda bor huvudsakligen i slummen. Det finns ingen hälsovård och ingen säkerhet för deras liv. Ibland blir även de kvinnliga arbetarna sexuellt utnyttjade. De anställda är alltså huvudsakligen kvinnor och deras villkor är mycket hårda. Trots att de är anställda för 8-timmars arbete kan de ofta tvingas arbeta upp till 18 timmar om dagen om det kommer en stor order som måste avslutas inom en viss tid. Förmän övervakar dem strängt hela tiden och även hur länge de är på toaletten. Arbetarna får inte ut sin lön i tid, de måste alltid vänta på sina löner. Å andra sidan lever fabriksägarna sitt liv i lyx, de har stora hus inte bara i Bangladesh utan även i Europa, USA och i andra länder i Asien.
Jag är mycket chockad både som människa och som medborgare i Bangladesh. Jag skäms och jag är upprörd. Om inte detta är slaveri, vad är då slaveri?
Til svensk ved Ingeborg Sevastik
